ibland måste man fatta obehagliga beslut som får oanade konsekvenser.
Livsavgörandet ska inte vara av sjukdom slutgiltigt för det är livet å hälsan som avgör.
Många beslut har jag varit med och tagit men ett är större än de andra och det innefattar just liv.
Att leva är det bara en existens eller har det en djupare mening?
Människors feghet kan återspeglas i just att ställa sig frågan vad har jag att förlora?
Förlust är många saker men det största som jag ser det idag är människors rädsla att förlora stolthetens djupt rotade övertygelse kring livsuppfattningen.
Att våga ta ett kliv i tro vad kan vara farligt?
Är människan rädd för att bli överbevisad i övertygelsen?
Ska varje människa då våga eller inte?
Min övertygelse är att alla borde våga för vad kan vara värre än att stoltheten naggas lite i kanten och om inget bevisas har individen i alla fall skapat sig ett fundamenta för sin tidigare orubbliga livsuppfattning.
Vad vi ser, är lätt att tro på, vad vi kan ta på ännu enklare.
Vad jag inte kan få in är hur människor kan med hull å hår svälja vetenskapens olika teorier när dom likt Bibeln bara har orden som övertygelse, oups glömde alla olika mätmetoderna som används men finns det riktiga bevis för att dom verkligen fungerar?
Att tro är en övertygelse om det vi inte kan se eller ta på vilket i mina ögon å hjärna gör vetenskapen till världens största RELIGION.
Men en tro på en levande person är ingen religion utan en relation och där är skillnaden mellan Jesus å alla religioner.
Liv kan å kommer aldrig att skapas av inget om inte någon/något GER saken liv.
Alltså en batteridriven bil får inget rörelsemomentum om inte den som gjorde bilen ger den energi/batteri.
Så vad är då konstigt?
Jo, det är för enkelt, det var avsikten att alla skulle ha det fria valet att få komma till Gud.
Jo, det går inte att förklara med ord, det måste upplevas.
Mer om mina tankar kommer...