Ja, oj vad skall jag skriva om detta?

Det har snart gått två dygn efter den största och mest omvälvande upplevelse vi som människor kommer vara med om under vår tid på jorden.

Fredag klockan var någonstans mellan åtta och nio på kvällen.
Jag befann mig på jobbet och kände i hela min gestalt att snart kommer samtalet och det gjorde det.
Det högg till i mitt hjärta och jag stannade upp i kanske en minut innan jag samlade mig la upp strategin för att åka iväg.
På väg till pappa var jag tvungen att stanna på vägen för att smärtan, inför vad som komma skulle, var så svår.
Väl framme möttes jag av en man med stora svårigheter att andas, för nu började även de funktionerna lägga av.
Jag började med att se hur det var med pappa och sedan började vi alla prata som familjer brukar.
Kring klockan ett var jag och pappa ensamma tillsammans inför det som kom 05:34.
Det fanns erfarna systrar i närheten hela tiden och deras ödmjukhet och medvetenhet gjorde mig lugn så mitt fokus kunde vara pappa.
Jag pratade om allt möjligt och ställde många frågor till pappa som svarade med blinkningar, ett för ja och två för nej.
Det var jobbigt för oss båda att den brutala verkligheten nu hunnit ikapp oss och skulle skilja oss åt för en stund.
Vi bad till Jesus, jag frågade många frågor för att han skulle få bestämma, som gav oss båda styrka men hur det än är så finns oro å ångest där ändå.
Att få ha den kontakten med en annan människa är en unik och obeskrivlig upplevelse som kanske inte så många är med om i livet.
Jag ångrar verkligen inte de timmarna när vi såg in i varandras ögon och jag fick anstränga mig riktigt mycket för att se varje tecken som pappa förmedlade.
(Många kommer säkert säga att det där är något han inbillar sig)
Har en människa inte tittat djupt in i en annans som snart kommer lämna jordelivet bör hen inte uttala sig för den stunden är den största av stunder.

Jag skriver mer imorgon för detta är så stort att det kommer ta tid å försöka greppa i sin helhet.