Ja, oj vad skall jag skriva om detta?

Det har snart gått två dygn efter den största och mest omvälvande upplevelse vi som människor kommer vara med om under vår tid på jorden.

Fredag klockan var någonstans mellan åtta och nio på kvällen.
Jag befann mig på jobbet och kände i hela min gestalt att snart kommer samtalet och det gjorde det.
Det högg till i mitt hjärta och jag stannade upp i kanske en minut innan jag samlade mig la upp strategin för att åka iväg.
På väg till pappa var jag tvungen att stanna på vägen för att smärtan, inför vad som komma skulle, var så svår.
Väl framme möttes jag av en man med stora svårigheter att andas, för nu började även de funktionerna lägga av.
Jag började med att se hur det var med pappa och sedan började vi alla prata som familjer brukar.
Kring klockan ett var jag och pappa ensamma tillsammans inför det som kom 05:34.
Det fanns erfarna systrar i närheten hela tiden och deras ödmjukhet och medvetenhet gjorde mig lugn så mitt fokus kunde vara pappa.
Jag pratade om allt möjligt och ställde många frågor till pappa som svarade med blinkningar, ett för ja och två för nej.
Det var jobbigt för oss båda att den brutala verkligheten nu hunnit ikapp oss och skulle skilja oss åt för en stund.
Vi bad till Jesus, jag frågade många frågor för att han skulle få bestämma, som gav oss båda styrka men hur det än är så finns oro å ångest där ändå.
Att få ha den kontakten med en annan människa är en unik och obeskrivlig upplevelse som kanske inte så många är med om i livet.
Jag ångrar verkligen inte de timmarna när vi såg in i varandras ögon och jag fick anstränga mig riktigt mycket för att se varje tecken som pappa förmedlade.
(Många kommer säkert säga att det där är något han inbillar sig)
Har en människa inte tittat djupt in i en annans som snart kommer lämna jordelivet bör hen inte uttala sig för den stunden är den största av stunder.

Jag skriver mer imorgon för detta är så stort att det kommer ta tid å försöka greppa i sin helhet.

ibland måste man fatta obehagliga beslut som får oanade konsekvenser.
Livsavgörandet ska inte vara av sjukdom slutgiltigt för det är livet å hälsan som avgör.
Många beslut har jag varit med och tagit men ett är större än de andra och det innefattar just liv.
Att leva är det bara en existens eller har det en djupare mening?
Människors feghet kan återspeglas i just att ställa sig frågan vad har jag att förlora?
Förlust är många saker men det största som jag ser det idag är människors rädsla att förlora stolthetens djupt rotade övertygelse kring livsuppfattningen.
Att våga ta ett kliv i tro vad kan vara farligt?
Är människan rädd för att bli överbevisad i övertygelsen?
Ska varje människa då våga eller inte?
Min övertygelse är att alla borde våga för vad kan vara värre än att stoltheten naggas lite i kanten och om inget bevisas har individen i alla fall skapat sig ett fundamenta för sin tidigare orubbliga livsuppfattning.
Vad vi ser, är lätt att tro på, vad vi kan ta på ännu enklare.
Vad jag inte kan få in är hur människor kan med hull å hår svälja vetenskapens olika teorier när dom likt Bibeln bara har orden som övertygelse, oups glömde alla olika mätmetoderna som används men finns det riktiga bevis för att dom verkligen fungerar?
Att tro är en övertygelse om det vi inte kan se eller ta på vilket i mina ögon å hjärna gör vetenskapen till världens största RELIGION.
Men en tro på en levande person är ingen religion utan en relation och där är skillnaden mellan Jesus å alla religioner.
Liv kan å kommer aldrig att skapas av inget om inte någon/något GER saken liv.
Alltså en batteridriven bil får inget rörelsemomentum om inte den som gjorde bilen ger den energi/batteri.
Så vad är då konstigt?
Jo, det är för enkelt, det var avsikten att alla skulle ha det fria valet att få komma till Gud.
Jo, det går inte att förklara med ord, det måste upplevas.
Mer om mina tankar kommer...